Allting har en början. Allting har ett slut. Men har allt en omstart?
Tog mig en tankeställare efter att jag skrivit färdigt. Vågar jag publicera den här texten? Så personlig, så öppen. Vem som helst kan läsa. Vem som helst kan få - eller ändra - uppfattning om mig, om vad jag känner och om vad jag står för. Är det dumt?
Äsch.
Klick.
Ångest, eufori, dödslängtan. Huvudet känns tungt. Kommer det att explodera snart?
Det finns dagar så man vaknar och mår underbart. Dagar då man vill träffa vänner, hitta på spännande saker och upptäcka nya stigar. Dagar då man känner sig stark, duktig, älskad, fantastisk och behövd. Dagar då varje litet hinder ses som en lärorik utmaning snarare än ett avgrundsstup.
Det finns också andra dagar. Dagar då man inte vill vakna över huvudtaget. Dagar då man vill stänga in sig, skärma av omvärlden med hjälp av neddragna persienner och låsta dörrar. Dagar då man tappar andan och slutar att fungera bara genom att tänka. Dagar då man känner sig ful, äcklig, besviken, vansinnig, gråtfärdig och hopplös. Dagar då orken rinner ur en som sand i ett timglas och man bara går och väntar på, och fasar för, vad som komma skall.
Det finns inga andra dagar. Det är antingen eller. Allt som oftast blandas de ihop. En dag kan börja helt okej men likt en tsunami spolas allt fint och glädjande som fanns där bort. Kvar återstår kaos och mörker.
Det kan liknas vid att gå från att stå på toppen av Mount Everest till att sjunka som en sten i Challengerdjupet. Från toppen ser man allt. Man har överblick över sig själv och andra. Från botten ser man inte ett jävla skit, förutom sig själv.
Jaget.