andrea säll.

Jaaaa... Åter igen hamnar bloggen åt sidan. Jag vill ju fortsätta, men vad jag ska skriva om, det vet jag inte. Nu har det dock börjat hända lite saker. Jag står och trampar på samma ställe och har gjort det i ett och ett halvt år. Så nu gör jag något drastiskt, något som förändrar mitt liv och mig själv som person - jag ska bli au pair i Nya Zeeland!

 

Först låg England högst upp på min lista. London, helst. Men efter att ha besökt staden och landet och kommit snäppet närmare kulturen och atmosfären, fått andas in ordentligt och känna efter, så gick det upp för mig att det här nog inte var för mig ändå. Don't get me wrong, jag älskar London! Den absolut häftigaste staden jag besökt bortsett från Paris, men jag skulle inte vilja bo och jobba där i ett helt år. Det skulle liksom förstöra känslan, åtminstone känns det så.

 

USA var min nästa tanke. Men äsch, det kändes för vanligt. Kvar fanns Frankrike och Nya Zeeland och då fanns det liksom bara en väg att gå.

 

Jag har varit på ett informationsmöte i Göteborg. Jag har haft engelska telefonintervjun. Jag har blivit antagen. Jag har gjort färdigt min Au Pair-profil på AuPairLinks hemsida. Jag har fått fyra intresserade familjer sedan i måndags. Och på söndag är det dags. Allt annat som jag tyckt varit jobbigt eller svårt under den här resan, som för övrigt inte ens börjat än, är ingenting mot vad om väntar på söndag. Då ska jag nämligen ha min första Skype-intervju!!! Det är en ensamstående mamma med tre barn, två flickor och en pojke, som ska prata med mig på söndag morgon kl. 10:15 (20:15 nyzeeländsk tid). Jag är såååååååå nervös! Jag har egentligen inte pratat engelska sedan tvåan, vilket är över tre år sedan. I London pratade jag egentligen inte så mycket med folk. Beställningar här och där såklart, men det gills liksom inte. Men på söndag är det dags! På riktigt!

 

Jag kommer att ställa en del frågor också, bland annat om hennes syn på barnuppfostran, om vad hon värdesätter när hon ska välja au pair och vad hennes barn har för syn på att en främmande människa från ett annat land ska komma och bo i deras hus, laga deras mat, bädda deras sängar och ta hand om dem i ett år. Jag får träna på att förbereda mig mentalt snarare än teoretiskt. Sa jag att jag var nervös?